Del 2.

Min husläkare, som den fantastiska läkaren hon är, blev naturligtvis arg över den märkliga policyn ( Jo, dom påstod att det var deras policy att skicka tillbaka remisser som hamnat på fel avdelning. ) på Serafen och remitterade istället mig till Sabbatsbergs sjukhus och Överläkaren i Psykiatri Stefan Eriksson.
Väl där så fortsatte det med intervjuer och jag fick diagnosen Bipolärt syndrom typ 2 nästan direkt. ( Håll nu i minnet att jag har typ 2 när ni läser om syndromet så slipper ni bli förskräckta =D )
Jag är alltså INTE deprimerad i klassisk bemärkelse utan manodepressiv, som bipolärt syndrom också kallas.
Det var skönt att för en gångs skull, trots allt har jag haft kontakt med psykvården från och till i över 15 år, få höra något nytt. Dock kan jag inte låta bli att känna en sån otrolig sorg över att ingen annan läkare tidigare har funderat på den här möjligheten utan istället gång på gång sagt att jag är deprimerad och skrivit ut antidepressiva.
Nåväl.
Eftersom dom även på Sabbatsberg ville att jag skulle bli vidare utredd så bestämdes det att jag inte skulle byta medicin ( Vid Bipolärt syndrom används en annan typ av medicin än det jag åt mot depression vid det här tillfället. ) förrän allt var utrett och klart.

Det är inte helt populärt att läkare sätter vissa diagnoser på patienter ( antagligen för att det kan komma att kosta staten pengar om man skulle visa sig vara riktigt koko.. ) så för att överhuvudtaget börja den neuropsykiatriska utredningen så gjordes en "förutredning" vilken bestod i fler intervjuer, både tillsammans min psykiatriker och i frågeformulär som jag fick med mig hem. Även min syster och min pappa fick fylla i frågeformulär om mig.
När min psykiatriker hade tillräckligt med underlag så berättade han att han ville rekommendera en ADHD- och Aspergersutredning för mig och att väntetiden för att få en sån inom den allmänna psykiatrin var ungefär ett år.

Jaha.

Sen fortsatte han med att säga att om jag kunde tänka mig att gå via beroendevården så skulle jag få göra utredningen mycket fortare.
Beroendevården?
Ja, ni kan ju tänka er att det snurrade många tankar i mitt huvud då ( Var jag inte lite alkoholiserad trots allt, etc.) men jag sa ja.

Nu är det stopp för idag och jag och Edith ska mysa lite i soffan.

Del 1.

I början av mars 2011 sökte jag hjälp på Vårdcentralen efter att ha fått panikångestattacker och gått in i något som både min husläkare och jag då trodde var en depression relaterat till PMS.
Hon kollade också alla mina värden med ett blodprov och det såg bra ut.

Jag blev gick ner i tid på mitt jobb och satt på en medicin som heter Sertralin, den skulle jag ta i två veckor sen ta uppehåll i två veckor osv, samt sömntabletter och ångestdämpande.
Det började med ett gäng biverkningar, krångel med magen, metallsmak i munnen, en känsla av att mina framtänder skulle lossna (!) etc.
Jag minns inte efter hur länge men jag tror det kan ha rört sig om två veckor så kom panikångestattacken med stort P och jag fick en akuttid hos läkaren som skrev ut starkare sömntabletter och ångestdämpande samt bestämde att jag inte skulle ha uppehåll med dom antidepressiva, hon sjukskrev mig och skrev dessutom en remiss till en psykiatrisk mottagning ( jag kommer inte ihåg vad den heter tyvärr. ) i närheten av Sveavägen.

Där var jag vid tre tillfällen och pratade med psykolog och psykiatriker, dom gjorde lite intervjuer och konstaterade ganska snabbt att jag förmodligen var Bipolär och att jag även borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning.
Eftersom dom höll på att byta lokaler ( vad det nu har med saken att göra ) så kunde dom inte göra utredningen på den mottagningen så dom skickade tillbaka mig till min husläkare som i sin tur remitterade mig till en annan mottagning som heter Serafens psykiatriska mottagning City.

När det gått en månad och jag inte hört ett pip från Serafen så ringde jag dom för att kolla hur det stod till med min remiss. Den hade av någon anledning råkat hamna på fel avdelning ( men ändå i samma byggnad ) och då hade dom ( istället för att gå några meter och lämna den på rätt avdelning ) skickat tillbaka den till min husläkare.

Puh! Det är inte mycket text men jag blir helt slut av att skriva om det här eftersom det är så mycket att komma ihåg för att det ska bli helt rätt så nu sätter jag punkt för den här gången och går ut på en promenad med Edith.

Edith i snö =D

11 Månader.

Så lång tid har jag varit borta från bloggen, en frånvaro som jag inte ens berättat för er om.
Jag fick nog, gick in i väggen och blev sjukskriven. (som jag redan bloggat lite om.)
Därefter har det rullat på i ett med undersökningar och utredningar, så samtidigt som det känns som mitt liv har varit på paus så har det varit det mest hektiska året i mitt liv.

Jag kommer skriva mer utförligt om det i kommande inlägg.

2011 är också året då jag blev moster till Freja-Li och matte till Edith, inte helt dåligt om ni frågar mig.=D

Freja-Li.

Edith.