Väl där så fortsatte det med intervjuer och jag fick diagnosen Bipolärt syndrom typ 2 nästan direkt. ( Håll nu i minnet att jag har typ 2 när ni läser om syndromet så slipper ni bli förskräckta =D )
Jag är alltså INTE deprimerad i klassisk bemärkelse utan manodepressiv, som bipolärt syndrom också kallas.
Det var skönt att för en gångs skull, trots allt har jag haft kontakt med psykvården från och till i över 15 år, få höra något nytt. Dock kan jag inte låta bli att känna en sån otrolig sorg över att ingen annan läkare tidigare har funderat på den här möjligheten utan istället gång på gång sagt att jag är deprimerad och skrivit ut antidepressiva.
Nåväl.
Eftersom dom även på Sabbatsberg ville att jag skulle bli vidare utredd så bestämdes det att jag inte skulle byta medicin ( Vid Bipolärt syndrom används en annan typ av medicin än det jag åt mot depression vid det här tillfället. ) förrän allt var utrett och klart.
Det är inte helt populärt att läkare sätter vissa diagnoser på patienter ( antagligen för att det kan komma att kosta staten pengar om man skulle visa sig vara riktigt koko.. ) så för att överhuvudtaget börja den neuropsykiatriska utredningen så gjordes en "förutredning" vilken bestod i fler intervjuer, både tillsammans min psykiatriker och i frågeformulär som jag fick med mig hem. Även min syster och min pappa fick fylla i frågeformulär om mig.
När min psykiatriker hade tillräckligt med underlag så berättade han att han ville rekommendera en ADHD- och Aspergersutredning för mig och att väntetiden för att få en sån inom den allmänna psykiatrin var ungefär ett år.
Jaha.
Sen fortsatte han med att säga att om jag kunde tänka mig att gå via beroendevården så skulle jag få göra utredningen mycket fortare.
Beroendevården?
Ja, ni kan ju tänka er att det snurrade många tankar i mitt huvud då ( Var jag inte lite alkoholiserad trots allt, etc.) men jag sa ja.
Nu är det stopp för idag och jag och Edith ska mysa lite i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar