Annas blomsterblogg.

Såhär när det börjar blir vår så kliar det extra mycket i fingrarna efter att få odla växter.
Tyvärr är ju inte det helt optimalt när man varken har balkong eller trädgård men man tar vad man har och nu har äntligen min avokado tittat upp:

Titta, en sån liten plutt!

Två månader och en vecka har det tagit ( Det kan dock ta längre tid än så. ) men nu kommer det gå desto fortare och man kommer kunna se skillnad från en dag till en annan:

Den här är två år gammal och jag precis toppat den i förhoppningen att den ska grena sig, på ena sida har det tagit fart och jag håller tummarna för att det ska göra det på den andra sidan också:

Det har också kommit upp sex stycken små paprikaskott, dom var egentligen sju från början men en har flyttat hem till min syster, som jag ser framemot att få små paprikor på.=)

Vidare har jag fått en jättefin stickling av Tina:

Lila- och grönrandig Vandrande Jude.

Jag har aldrig sett en Vandrande Jude i dom här färgerna så jag blev jätteglad. Jag har en sen tidigare som växer som ogräs men den är helgrön.
En knopp har förresten dykt upp på min Orkidé, det har aldrig hänt förr så det hurrar vi för:

Dessutom har jag sått Sugarsnaps som jag har någon idé om att jag ska binda upp i gardinstången, undrar just vad Robban kommer tycka om det?

Jobb, middag och kalas.

Att hoppas på något är tydligen bra, på måndag ska jag jobba på Shock igen! =)

I fredags var vi på svinmysig middag hos våra kompisar Tina och Martin i Vendelsö, sov över och sen på lördagen hade vi picnic vid Tyresö Slott innan vi åkte hem och intog horisontalläge  i soffan framför Modern Family. ( Så sjukt rolig serie! Jag och Robban är helt hooked. =)

Martin, Tina och jag, vi verkar inte vara så medvetna om att vi blir fotograferade.

Tina dukar, jag häller upp Champagnen och Martin lagar mat.

Jäkligt snygg kökstapet.

Lilla Edith! <3

På morgonen vill Charlie först gosa Robban..

..sen mest busa =)

Edith la sig tillrätta mellan Robban och Martin som mös i soffan.

På söndagen blev min systerdotter Freja-Li 1 år ( Jösses vad tiden går fort! ) och vi var på kalas i Farsta där min syster med familj bor.

Många paket kan vara förvirrande.

Särskilt som en hund envisas med att tvätta en i huvudet hela tiden

Till slut satte dom sig rygg mot rygg, så sjukt gulligt! =D

Jag, Edith och Freja-Li <3

I måndags var jag på en AW med mina nya kollegor på Shock och igår fyllde Robbans mamma 65 år och vi var ute i Svinninge på kalas så idag är jag lite sliten faktiskt.=)

Jag skulle egentligen gått till min psykiatriker den här veckan för ett utvärderingssamtal om min medicinering men har fått boka om tiden eftersom alla apotek jag varit på har haft slut på Lamotrigin.
Nu har jag dock beställt den på ett ställe så jag kan nog börja imorgon.
Jag har en bra period nu, tror att jag mått ok i åtminstone två veckor och det är antagligen därför jag inte lagt mer energi på att få tag i medicinen.
Så dumt egentligen men nu är den på väg iaf!

Herrejössestrött.

Ja, idag känner jag mig verkligen helt slut eftersom att jag har JOBBAT!! =)
En av mina bästa vänner Tina är butikschef på Shock Stockholm och igår ringde hon och frågade om jag ville hoppa in eftersom ordinarie personal var sjuk.
Där gick jag som en skogsmulle i Hagaparken med min pappa, Edith och Jock, (min fasters hund som vi går ut med varje tisdag) inte direkt stylad för jobb-på-skittuff-butik så det blev en snabbpromenad och sen körde min sjukt snälla pappa mig hem där jag fick byta om och Robban och han fick fika och sen körde han mig vidare till butiken.
Puh!
Men ni ska veta att jag har haft så vansinnigt roligt dom här två dagarna, både huvud och kropp är möra och trötta men glädjen jag känner överskuggar allt. Kanske låter galet att vara så glad över ett jobb men så får jag väl vara lite galen då. Imorgon blir sista dagen för den här gången men jag är behovsanställd hos dom nu så det finns möjlighet till fler timmar i framtiden, jag hoppas!

Idag när jag kom hem så stod dom här på bordet:

Tre rosa rosor!

"Det får man om man har jobbat så bra som du", sa Robban.

Finaste, finaste, finaste Robban! =D

Fin Fredag!

Idag är jag och arbetstränar på en studio i Gustavsberg, Värmdö.
Studion heter True Tattoo och drivs av mina kompisar/gamla kollegor Karin och Linus. Det känns väldigt skönt att vara på en arbetsplats, det är så himla lätt att "bli" sin sjukdom annars. ( Särskilt för mig som ju inte har någon personlighet längre, haha, se föregående inlägg.)
Nyss ringde förresten Dr. Stefan och berättade att mina blodprover var bra och att jag kunde börja med medicinen imorgon! Hurra för det och för att jag svarade på okänt nummer, en följd av mycket ångest är att jag bl.a har svårt att prata i telefon eftersom det höjer min puls. För mig är höjd puls nämligen likamed ångest i nästan alla sammanhang utom när jag tränar. Tur det eftersom regelbunden träning är ett effektivt verktyg mot ångest.

Trevlig helg!

Del 4

Utredningen gjordes dels hos min psykiatriker Anita i Alvik och dels hos en psykolog som heter Jenny på Kungsholmen under några månaders tid.
Hos Jenny var det mängder med olika typer av intervjuer, ( mest med mig men också med min mamma. ) jag fick titta på filmer och lyssna på olika ljud, rita och bygga saker, hitta på berättelser utifrån bilder, beskriva vardagliga sysslor, fick min mimik analyserad etc.
Hos Anita gjordes motoriktester, blodprover och jag fick lära mig om hur man ska hantera alkohol eftersom jag tydligen inte var alkoholiserad trots allt.

Alla mina föreställningar om hur mitt liv som nykter alkoholist skulle te sig?
Dom fick jag snällt lägga på hyllan, dock tror jag att det är en bra påminnelse om att inte använda alkohol i fel syfte så för mig var det bra att bli lite skrämd.
Jag har blivit en tråkigare människa men hellre det än alkoholist.

Nåväl, steg för steg så bröt Anita och Jenny sig igenom fasaden och skalade av mig den roll som jag spelat i hela mitt liv. Den roll som jag faktiskt hela tiden trott var det som var min personlighet.
Ja, jösses det var rätt tufft måste jag säga, att den jag trodde ( och alla andra i min närhet också för den delen! ) mig vara inte finns.

Framåt Jul och Nyår 2011 började Anita och Jenny kunna knyta ihop säcken, men meddelade mig att jag inte skulle få diagnos förrän 3 januari, och i samma veva tog mina Sertralin slut. Egentligen ska man trappa ner den typen av medicin och inte sluta tvärt som jag gjorde men nu blev det så och förutom att jag var rätt ledsen i en vecka så gick det bra och nu känns det skönt att slippa äta medicin som man inte behöver.

Så kom den 3 januari och domen löd:

ADHD
Aspergers syndrom
och som ni redan vet:
Bipolärt syndrom typ 2

Sen finns en del andra "småsaker" som generaliserat ångestsyndrom
och panikångest med i bilden men det har jag vetat i många år.

Eftersom jag inte har ett missbruksproblem så blev jag utskriven från beroendevården efter diagnoserna och återremitterad till min läkare Stefan på Sabbatsberg, där jag skulle påbörja medicinering samt får hjälp och stöd i form av samtalsterapi.

Där fick jag tid den 6 mars och väl där fick jag informationen att jag ÅTER IGEN ska skickas vidare till Serafen ( kommer ni ihåg att jag skrev om det stället förut? Det var dit jag egentligen skulle i början men remissen hamnade fel, nu i efterhand är det ju som att jag har gått världens längsta omväg. ) som också kallas Behandlingsenheten City där dom "ansvarar för behandling av komplexa allmänpsykiatriska vårdbehov",( står så på Vårdguiden. ) och att det är dom som ska medicinera mig samt att väntetiden är tre månader.
Då protesterade jag och min läkare lovade att försöka förmå dom att kalla mig tidigare samt att jag jag skulle få börja med en stämningsstabiliserade medicin hos honom.
I samråd med Behandlingsenheten City bestämde han att jag ska få prova ett antiepileptika som också är effektivt vid bipolärt syndrom, Lamotrigin, och om inte det hjälper så blir det Litium.
Så det enda jag väntar på är svar på mitt blodprov som jag tog idag sen påbörjar jag nästa etapp på den här resan.

Hädanefter kommer jag skriva om nutiden och min väg till att må så bra som jag bara kan, det är inte utan att jag får en klump i halsen när jag tänker på det.

Tack.

Dom tre mongona ( kan man stava så?! ) På lördag får jag tillbaka dreadsen!

Del 3

Sommaren gick och den 29 juli fick jag en tid på Alviks beroendemottagning, Beroendecentrum Stockholm ( Märkligt långt namn, men så heter det faktiskt. ) hos Överläkare Anita Lindgren.
När jag och Robban ( min pojkvän som följde med mig den första, nervösa, gången. ) kom in på mottagningen satt där en farbror och sjöng, en annan farbror som mumlade osammanhängande och en tant som ropade till alla som ville lyssna att ett skratt räddar livet på dig. ( Hon menade naturligtvis att ett skratt förlänger livet. =)
Efter att ha väntat med dom här tokfransarna ( det är kärleksfullt beskrivet, jag är säker på att dom har hjärtan av guld allihop. ) i en halvtimme så fick jag komma in till läkaren.

Efter att ha träffat diverse psykologer/psykiatriker/allmänläkare etc. var jag inte helt beredd på hur extremt uppstyrt det är på en beroendemottagning. Tjoff, tjoff sa det och så hade vi lagt upp en behandlingsplan, uppdaterat min journal,  (som hon hade lusläst innan jag kom dit och hade stenkoll på. ) jag hade blivit presenterad för sjuksystrarna och fått en ny tid för att börja ta Antabus.
Antabus för att jag skulle få hjälp med att vara nykter innan och under den neuropsykiatriska utredningen.
När jag, något omtumlad i positiv bemärkelse, kom ut i väntrummet satt Robban där med ett märkligt ansiktsuttryck och ville gå därifrån snabbt som attan.
Varför?
Jo, när jag gått in till läkaren så hade en av farbröderna satt sig hos Robban och undrat vad hans ryggsäck vägde.

- Jaadu, jag vet inte riktigt, svarade Robban.
- Alltså grabben, det måste ju väga åtminstone ÅTTIO kilo! sa farbrorn.
- Nja, tyckte Robban, det är ju vad hela jag väger så det tror jag inte.

Då fixerade farbrorn Robban med blicken och sa högt och tydligt:

- Bomber! Är det det du har däri? Bomber! Bomber!

Hahaha, galna lilla farbror. Svettigt för Robban då, rolig historia att berätta nu.=)

Nåväl, åter till berättelsen.

Om jag kände mig som en fullblodsalkis? Klart jag gjorde, jag började fundera på att gå på AA-möten och på hur jag skulle anpassa mig till mitt nya liv som nykterist, skulle jag behöva byta umgängeskrets helt och skulle mina nya vänner ( om jag överhuvudtaget skulle få några, hjälp! ) enbart bestå av nyktra alkoholister eller skulle jag kanske klara av att umgås med människor som drack alkohol?

Under två månader umgicks jag nästan inte med någon förutom Robban. Jag isolerade mig helt enkelt och att hundvalpen Edith dessutom flyttat hem till oss gjorde ju inte att jag direkt kunde aktivera mig mer. ( Om man inte räknar att gå ut varannan timme, också på natten, som aktivitet. Det gör inte jag, inte den typen av aktivitet jag skulle behövt iaf. )

När dom två inledande månaderna var slut, man måste vara helt nykter i två månader innan man utreds för att resultaten ska bli rättvisa, så startade äntligen utredningen.

Tack för idag.

Första gången på krogen sen jag startade Antabusbehandlingen ;-)