När jag och Robban ( min pojkvän som följde med mig den första, nervösa, gången. ) kom in på mottagningen satt där en farbror och sjöng, en annan farbror som mumlade osammanhängande och en tant som ropade till alla som ville lyssna att ett skratt räddar livet på dig. ( Hon menade naturligtvis att ett skratt förlänger livet. =)
Efter att ha väntat med dom här tokfransarna ( det är kärleksfullt beskrivet, jag är säker på att dom har hjärtan av guld allihop. ) i en halvtimme så fick jag komma in till läkaren.
Efter att ha träffat diverse psykologer/psykiatriker/allmänläkare etc. var jag inte helt beredd på hur extremt uppstyrt det är på en beroendemottagning. Tjoff, tjoff sa det och så hade vi lagt upp en behandlingsplan, uppdaterat min journal, (som hon hade lusläst innan jag kom dit och hade stenkoll på. ) jag hade blivit presenterad för sjuksystrarna och fått en ny tid för att börja ta Antabus.
Antabus för att jag skulle få hjälp med att vara nykter innan och under den neuropsykiatriska utredningen.
När jag, något omtumlad i positiv bemärkelse, kom ut i väntrummet satt Robban där med ett märkligt ansiktsuttryck och ville gå därifrån snabbt som attan.
Varför?
Jo, när jag gått in till läkaren så hade en av farbröderna satt sig hos Robban och undrat vad hans ryggsäck vägde.
- Jaadu, jag vet inte riktigt, svarade Robban.
- Alltså grabben, det måste ju väga åtminstone ÅTTIO kilo! sa farbrorn.
- Nja, tyckte Robban, det är ju vad hela jag väger så det tror jag inte.
Då fixerade farbrorn Robban med blicken och sa högt och tydligt:
- Bomber! Är det det du har däri? Bomber! Bomber!
Hahaha, galna lilla farbror. Svettigt för Robban då, rolig historia att berätta nu.=)
Nåväl, åter till berättelsen.
Om jag kände mig som en fullblodsalkis? Klart jag gjorde, jag började fundera på att gå på AA-möten och på hur jag skulle anpassa mig till mitt nya liv som nykterist, skulle jag behöva byta umgängeskrets helt och skulle mina nya vänner ( om jag överhuvudtaget skulle få några, hjälp! ) enbart bestå av nyktra alkoholister eller skulle jag kanske klara av att umgås med människor som drack alkohol?
Under två månader umgicks jag nästan inte med någon förutom Robban. Jag isolerade mig helt enkelt och att hundvalpen Edith dessutom flyttat hem till oss gjorde ju inte att jag direkt kunde aktivera mig mer. ( Om man inte räknar att gå ut varannan timme, också på natten, som aktivitet. Det gör inte jag, inte den typen av aktivitet jag skulle behövt iaf. )
När dom två inledande månaderna var slut, man måste vara helt nykter i två månader innan man utreds för att resultaten ska bli rättvisa, så startade äntligen utredningen.
Tack för idag.
 |
| Första gången på krogen sen jag startade Antabusbehandlingen ;-) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar