Nyss hemkommen från dagens första läkarbesök och det slår mig hur liten världen ibland verkar, idag steg jag nämligen rakt in till samma läkare som behandlade mig för panikångest/depression för tre år sedan. På en annan vårdcentral.
Det är ju HELT sjukt och jag höll på att börja gråta innan vi ens hälsat, alla minnen sköljde över mig och jag befann mig återigen ensam på en busshållplats 5 timmar hemifrån med panikångesten skenande i kroppen. Jag klev på bussen mot Stockholm samtidigt som min telefon ringer. Det är hon. Läkaren som jag aldrig träffat men fått en tid hos dagen efter. Hon ringer för att tidsbokaren har berättat vad jag sökt för och hon vill bara försäkra sig om att jag sitter på bussen så hon vet vart jag är om hon skulle behöva ordna akutvård till mig under resan.
Det här är alltså en vanlig husläkare på en vanlig vårdcentral. Det är svårt att beskriva vad det betyder när en läkare bryr sig på det sättet. När man mår så dåligt att man tror att världen ska rasa samman.
Det här var 2008. Idag känner jag mig trygg som då.
Susanna Milisic, tack för att du finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar