Ibland blir jag GALEN.

Vissa människor kan göra mig vansinnig.
Till dom hör:

Folk som ser snett på mig för att jag knappar på mobilen på gymmet. Vad är grejen? Blir ni sura för att jag klarar av att stå på crosstrainern samtidigt som jag textar? Är ni avundsjuka eftersom ni skulle ramla av om ni försökte er på samma sak? Spelar det ens någon som helst roll, det är ju inte som om jag håller telefonkonferens eller tittar på en högljudd film. Era jävla FUCKERS! Om ni fokuserade lite mer på er själva skulle säkert träningen gå bättre och ni skulle inte vara så jävla feta.

Folk som ser snett på mig för att jag pratar i mobilen på tunnelbanan. (och nej, jag skriker inte när jag pratar, kanske det som är problemet-att ni INTE hör vad jag säger) För ni bryr er ju inte om man sitter och pratar med en fysisk person, är ni så äckligt nyfikna att ni inte står ut med att inte höra hela samtalet? SKAFFA EN BIL FÖR I HELVETE! Eller kanske musik, öronproppar eller ett resesällskap skulle göra susen?

Folk som prompt ska ha sista ordet. Särskilt folk som berömmer sig själva med att dom har KUNSKAP. Inte helt sällan är den kunskapen tio år gammal och personen ifråga har ingen aning om te.x nya rön. Varför vill man dumförklara sig själv på det sättet? Varför skaldera högt till alla som vill höra på (och även dom som inte vill höra på) att man är en idiot? Jo, för oftast kommer besserwissern inte någonsin att komma till insikt, för denne skulle-med livet som insats-hävda att "Jo, gräset är visst blått" om man skulle få för sig att rätta denne.

Folk som som vägrar skicka ett sms. Utan ringer och ringer och ringer och vägrar ge upp. Jag avskyr i och försig att prata i telefonen och har nästan alltid på ljudlöst (dessutom kan man inte prata i telefon om man tatuerar) men när dom inte ger upp, ja-då skiter jag helt medvetet i att svara för jag blir förbannad. SKICKA ETT SMS OM DET ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT! Jag köper inte att "man bara vill prata lite grann", då ses man och tar en fika i så fall. (som man har bokat över sms.) För du vet, det blir sällan ett särskilt trevligt samtal (om man inte har, som jag beskrev ovan, sistaordetpersonligheten, och kan hålla låda solo i telefon) om den ena (jag) inte vill prata. Och, nej, jag tänker inte göra mig av med mobilen. Min syster väntar ju barn. Dumskalle.

Så. Ge FAN i mig! Ok, deal? Bra.