Efter 1 och 1/2 års väntan, utredningar, pissprover, blodprover, antabusbehandling, insättning av psykofarmaka, utsättning av densamma och insättning av ny medicin, hysteriska utbrott (jo, ibland tappar jag modet, blir galen på den här resan och kan inte andas.), ett jäkla slussande från läkare till läkare, panikångestattacker, (men det är väldigt sällan nu och det är längesedan, tack världen omkring mig för att ni gör det uthärdligt för mig.) och en hel del diagnoser.
För jag har några fler än dom det står om i sidokolumnen men det är dom tre som är dom mest utmärkande och dom andra är nästan uteslutande följder av att jag inte fått behandling.
Jag vet inte vad som kommer ske imorgon, jag känner mig avtrubbad, bedövad liksom, men jag har inga förhoppningar eller föreställningar, däremot känns det lite overkligt.
Kan det vara så att kapitel 1 på min resa är slut nu?
Under tiden läser jag på, ni vet ju att kunskap är makt eller hur?
 | ||
| Har lånat av min Faster så jag har inte börjat plugga. |
Igår ägnade jag mycket tid åt att fundera på en anhörig till mig som har stora problem, mitt hjärta är tungt och känslan av maktlöshet smyger sig på.
Jag älskar den här människan som ett syskon men jag är så vansinnigt rädd att personen snart kommer att dö.
Ledsen att jag är så kryptisk men det är av hänsyn till familj, släkt och vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar