Så nu är det bara att vänta på att dom antidepressiva börjar verka så jag kan få må bra igen. Många av er som har läst dom senaste dagarna kanske tycker att jag verkar väldigt blasé när jag skriver om min depression och medicineringen, att jag, om jag nu mår "så himla dåligt" inte borde orka göra något annat än att ligga i sängen och grina. Att jag går och jobbar, (förvisso bara en dag den här veckan) fortsätter att blogga och går och tränar kanske också låter konstigt. För mig är det ett sätt att hantera det jag går igenom, skulle jag lägga mig ner och skita i allt är jag rädd att jag kanske inte tar mig upp igen.
Det här är tredje gången under en tioårsperiod som jag har gått in i en depression, tredje gången jag äter antidepressiva, tredje gången det känns som jag vill krypa ur mitt eget skinn på grund av hur jag mår, på grund av hur det känns att vara jag.
Varför har du då slutat medicinera i perioder kanske ni undrar? Det kan jag ibland fråga mig själv och svaret är att jag tror att just den här gången, då kommer jag att klara mig själv utan tabletterna. Ingen människa som känner sig frisk vill ta medicin. Jag har ofta sagt i diskussioner att jag hellre medicinerar resten av livet än mår dåligt igen och det är nog hög tid för mig att leva som jag förespråkar.
Men det är svårt att ta till sig att jag inte är stark. En terapeut sa en gång till mig att det finns människor som är födda känsligare än andra.
Det kanske är dags att acceptera det.
Så, nu när ni har fått tagit del av ångestfyllt jobbigt skit så kan jag berätta något mer lättsamt för er: Min surdegsgrund som jag satte för några dagar sedan gick det åt helvete med, den började mögla! Va fan?! Äh, nu kör jag på jäst istället. Gjorde det idag och bakade två ryska runda bröd: (japp, receptet sa att det var ryskt och att jag borde servera borstjej till. True story.)
 |
| Grymt gott! Visst ser dom ganska ryska ut? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar